IQ tjafs

Tänkte att jag skulle försöka mig på det där IQ-testet som har cirkulerat på en massa bloggar sen Alex Schulman publicerade sitt resultat.

Huh. Det visade sig att det inte var så svårt.

Nu räcker det!

Jag tänkte ignorera det men nu kan jag inte längre. Jag läste en artikel om Ernst Brunner imorse och har nu gått och stört mig på honom hela dagen.

Ernst är upprörd för han anser att ’fullitteratur’, dvs. deckare, tar för stor plats i bokhyllan hos de flesta svenskar. Ingen läser ’finlitteratur’ längre. ’Finlitteratur’ är det som skrivs av Ernst och hans vänner. Nu hotar han med att han har hört flera ’riktiga’ författare säga att de funderar på att sluta skriva. Dessutom kanske han kommer att sluta själv. ”Skönlitteraturen håller på att dö.” ger Ernst som förklaring. Näe Ernst, där har du fel! Deckare är också skönlitteratur.

Jag antar att Ernst helt enkelt är missnöjd med försäljningssiffrorna för sin senaste bok. Han använder utpressning för att få oss att köpa hans böcker. Om vi inte köper kommer han att sluta skriva. Vilket är fine by me. Det finns gott om andra författare som inte är lika barnsliga.

”Skillnaden mellan bra och dåliga författare är att överleva folks medvetande - inte att sälja många exemplar” säger han dessutom. Bullshit säger jag. En bra författare är enligt mig någon som lyckas fånga och beröra läsaren. Jag är ledsen om Ernst inte lyckas med det, men skyll inte på deckarförfattarna. Litteratur är en form av underhållning. Den behöver inte tas på största allvar. Deckare underhåller, därför läser folk dem. Om Ernst visste hur man underhåller en läsare skulle han inte behöva sitta där och vältra sig i sin egen bitterhet.

Ernst fortsätter: ”Giganterna som gjort riktigt stora avtryck i litteraturen belönas inte sällan med en byst eller staty.” Nja säger jag då. Det finns många författare som har gjort avtryck i litteraturen som inte har belönats med en staty. Men det förstås, eftersom folk faktiskt njuter av att läsa deras böcker så innebär det att det är ’fullitteratur’ och då kan man inte anses vara en gigant.

”Sedan fnissar Ernst Brunner och tänker med fasa på vilka bästsäljare som i morgon kan bli avbildade och placerade på våra gator och torg. – Vem fan ska man sätta upp i framtiden? Ska vi ha en deckardrottning på en bronshäst?”

Herregud! Jag hittar inte orden för att uttrycka hur fruktansvärt idiotisk och pretentiös den kommentaren är. Men det är den. Som tur väl är verkar Ernst inte vara fullt lika bitter nu.

Ernst fnissar.

Get me out of here!

Är det bara jag som tycker att fåret ser lite lätt besvärat, eller rent utav generat, ut? Jag har skrattat åt den här bilden sen igår då aftonbladet hade den goda smaken att publicera den.

En modern klassiker.

Dagens SNL quote

If a kid asks where rain comes from, I think a cute thing to tell him is “God is crying.” And if he asks why God is crying, another cute thing to tell him is “Probably because of something you did.”

Varför visas SNL inte på någon av de kanaler jag har? Skandalöst! Finns det kanske någon man kan skriva till om det? Kungen?

Tills vidare får jag fortsätta med att spela upp mina favoritavsnitt hemma i vardagsrummet med mina vänner som statister.

Det bästa med mitt jobb

Jag har ett bra jobb. Trivs med arbetsuppgifterna, har trevliga kollegor, kaffet smakar hyfsat osv. Men det absolut bästa med mitt jobb är att jag då och då får chansen att i helt rätt sammanhang säga "Några frågor på det?".

Britney vs. människoliv

Igår hörde jag på radionyheterna att 31 människor hade dödats av självmordsbombare i Afghanistan. 31 stycken. Det är ganska många. Detta nämndes liksom lite i en bisats på min lokalradiostation.

Jag tyckte att det kändes märkligt att de inte sa mer så jag letade igenom alla större nyhetssidor på nätet, både svenska och utländska. Inte ett ord. Jag äcklas av att vi bryr oss så lite om vad som händer utanför Europa och Nordamerika. Istället är tidningarna fulla av pseudo-nyheter.

Jag äcklas också av att jag själv fungerar likadant. 31 personer döda i Afghanistan? Jaha.

Däremot rapporterades det flitigt när det inträffade ett par misslyckade terrorförsök i Storbritannien för ett par veckor sedan. Ingen skadad. De ansvariga kunde gripas.

31 personer döda i Afghanistan? Jaha. En brinnande bil på flygplatsen i Glasgow? Tell me more!

Äckligt.

Men Britney har köpt en hund för 20 000 kronor. Där ser man.

Eh...Grattis?

Nästa gång någon av mina vänner fyller 30 tänker jag ge honom/henne en tröja som jag har tryckt mitt namn på och dessutom signerat. Min vän kommer inte att ha någon som helst användning för den, han/hon kommer aldrig att ha den på sig och inte heller hänga upp den på väggen, men det spelar ingen roll.

Jag kommer dessutom att ge personen ifråga en bok som mestadels handlar om mig själv. Hell, jag tänker även se till att det är en bild på mig på framsidan. Lite egotrippat kan tyckas men i boken kommer det att finnas med en liten anekdot med en koppling till födelsedagsbarnet. Se där, en alldeles utmärkt och genomtänkt present! Oj så glad min vän kommer att bli.

Bra. Så får det bli. Tack för denna fantastiska idé, Henrik Larsson.

Humorbefriade katter

Jag har två katter som hatar varandra. De slåss ganska ofta. När jag vill skoja till det kallar jag den ena för ler och den andra för långhalm. Då tittar dom på mig med tomma kattögon.

Jag tror inte att de uppskattar ironi.

Hypocrite? Javisst!

Lika bra att klargöra min standpoint från början:

Det finns ingenting jag avskyr mer än människor som slänger in uttryck på engelska när dom pratar. Jag misstänker att de vill låta världsvana och coola och ge sken av att de inte kan komma på det svenska ordet eller uttrycket (se Victoria Silvstedt). Men det enda som händer är att det låter oerhört töntigt och pinsamt. Det är helt enkelt cringeworthy.

MEN.

Jag använder ofta engelska ord och uttryck när jag pratar och skriver. Det är helt okej. För jag försöker inte vara cool. Det är helt enkelt så att ibland kommer jag inte på det svenska ordet eller uttrycket och då slänger jag in den engelska motsvarigheten. Ibland finns det inte ens något svenskt ord som passar i sammanhanget (se cringeworthy). Jag inser att det är dubbelmoral, men jag kan leva med det.

En första liten undran...

Jag satt i bilen innan idag och lyssnade av någon outgrundlig anledning på sporten. P4 tror jag att det var. Hursomhelst, den kvinnliga reporten börjar prata om cykeltävlingen Tour de France. Fast hon uttalar det Tour de Frans. Och jag började skratta hejdlöst. Frågan jag nu ställer mig är: skrattade jag för att 1) hon sa fel, eller 2) Frans är ett så fantastiskt roligt namn? Jag lutar mer åt alternativ 2 men jag är inte säker.

Finns det förresten någon som heter Frans i Sverige nuförtiden? Jag har aldrig träffat på en Frans. Synd.

Sådärja!

Då har man börjat blogga då. Det trodde jag inte om mig. Det som förvånar mig mest med det här tilltaget är att jag inte har någonting att säga. Alls. Andra har spännande projekt på gång eller bloggar om sitt jobb, sina vänner, sin familj... Det tänker inte jag göra. Sanningen är den att mina vänner har börjat tröttna på mina intelligenta frågor och knivskarpa analyser, och eftersom jag inte har någon partner att tvångsprata med så har jag helt enkelt skaffat mig en låtsasvän. Här. Bloggen. Hence the name.

Nåja. Vi ska nog kunna bli vänner, jag och bloggen. Vänner 4-ever till och med.